Jag brukar få frågan vilka råd jag – som själv tog mig igenom det berömda nålsögat till välrenommerade Polaris – har till aspirerande författare.
Här grottar jag ner mig i mitt allra, allra bästa tips: Is i magen.
Det sägs att var tredje svensk vill skriva en bok och den som vill hålla sin bok i handen kan enkelt uppnå det, via två steg: Skriv och ge ut den. Via t.ex. Books on Demand kostar det under tusenlappen och då finns boken i nätbokhandlarna som print on demand och e-bok och den kan köpas in av biblioteken. Klart!
Eller så tänker du större och vill etablera ett författarskap? Du betalar vad proffshjälpen kostar (redaktör, omslag, korrektur o.s.v.) och ger ut din bok själv. Det finns många bra exempel på lyckade egenutgivningar.
Detta handlar alltså inte om bra sätt VS dåliga sätt. Det handlar om att du inte i en hast ska nöja dig med det som inte är ditt egentliga förstahandsval.
Är din författardröm att få skriva kontrakt med ett välrenommerat traditionellt förlag som erbjuder garantihonorar? Få betalt istället för att betala? Då är det här inlägget för dig.
Jag vet nämligen ett och annat om just den saken. Sedan för alltid var det mitt mål – jag skickade nästan varje nytt manus till de största förlagen (några hamnade i byrålådan). För mig handlade det om att jag behövde bekräftelsen, jag ville veta om mitt arbete var bra nog. Om det en dag platsade bland mina toppförlag så skulle det innebära att jag inte riskerade att skämma ut mig … att alla inte gillar det man skriver är en annan sak.
Det här inlägget handlar alltså om att få ta de första darrande stegen och börja bygga ett författarskap i samarbete med förlag. Om att få kliva på tåget och ge sig ut på den resa som börjar med en signatur på det där eftertraktade bokkontraktet.
Är du en av oss?
Är du redo att bry dig så mycket om ditt skrivande att du inte bryr dig om ifall du blir utgiven eller inte?
Även om många känner sig kallade vet vi hur the story goes, få blir utvalda.
De flesta välrenommerade förlag tar in ett fåtal debutanter varje år. Att få ett erbjudande om att skriva kontrakt, ett kontrakt med ett bra garantihonorar som även får ok-stämpel från Författarförbundet, hör alltså inte till vanligheterna.
Är det vad du siktar på? Då tycker jag att du ska fortsätta läsa.
Det här är mina tankar och åsikter i ämnet, baserade på mina erfarenheter.
Först och främst handlar författandet, före och efter kontrakt, om uthållighet.
Är din drivkraft en annan än att bli utgiven? Kan du stå ut med att det finns noll garantier för att du kommer att nå dina mål? Kanske år, efter år, efter år. Först manus efter manus, sedan bok efter bok.
Ju mer odefinierad drivkraften är desto större risk att till slut ”ge upp” och, som aspirerande författare, lockas att sluta avtal med ett hybridföretag.
Vill du det? Då är det bara att köra! Men … om du innerst inne, djupt där inne, helst vill bli antagen av ett av dina toppförlag – då finns det bara en sak att göra: Jobba på drivkraften.
Jag började min resa i en tid när sociala medier fortfarande var många år bort, därför hann jag skriva flera manus innan jag runt 2017 blev en del av Instagram-communityn med aspirerande författare.
Jag hann i lugn och ro hitta min drivkraft, och mig själv som skrivande person, innan jag ställdes öga mot öga med ”alla andra” som verkar få kontakt på löpande band (det har blivit ännu värre sedan dess, med alla hybridvarianter och aspirerande som inte avslöjar att de köpt sin utgivning).
Jag hade identifierat skrivandet som tillflykt, tröst och hopp.
När jag sent omsider upptäckte att jag faktiskt kunde utvecklas blev det en enorm drivkraft – och den består.
I sociala medier, och i min kontakt med aspirerande författare, upplever jag att det finns en helt ny, liksom stressad och kortsiktig, inställning: Alla manus ska bli böcker – även ens allra första.
Som jag ser det är första manuset oftast ett slags skola – en övning i att skriva bok.
Otåliga – och ibland orealistiska – drömmar om att bli författare kan leda till att aspirerande lockas att ta genvägen via ett hybridföretag – en avtalslösning där författaren själv är med och betalar sin utgivning.
Gör inte det! Om du inte verkligen vill och har en plan för det.
När ett välrenommerat traditionellt förlag erbjuder ett kontrakt är det ett av få tydliga kvitton vi kan få på att vårt skrivande håller en bra kvalitet.
Att dela bitar ur sitt manus på Instagram kan vara ett bra sätt att börja våga visa sitt skrivande för andra, bygga självförtroende, för skriv-Instagram är alltid trevligt och peppande. En fantastisk community. Men … det betyder tyvärr inte att kommentarerna är en bra måttstock för kvalitén på ditt skrivande.
Jag har faktiskt ett skräckexempel jag bär top-of-mind.
En aspirerande författare delade utdrag ur sitt första manus, utdragen var i bästa fall tekniskt undermåliga och språkligt dåliga – men de hyllades ändå av hennes följare. En tid senare visade hon upp firandet av bokkontraktet och adderade raskt ”author” till sitt användarnamn.
Men en kort stunds firande i sociala medier kan bita dig i rumpan.
Det du ser firas är kanske inte alls den sortens bokkontrakt som du siktar på. Alltså ingenting du, med din målbild, behöver bry dig om.
Skräckexemplet ovan visade sig ha ingått avtal med ett hybridföretag och kom så småningom att ångra sig (som så många andra före och efter henne).
Att ha koll på sin drivkraft – bortom att få kalla sig författare sociala medier – gör att du kan undvika att kliva i samma fälla som kvinnan i det här exemplet.
Du kan bara debutera en gång. Hur vill du debutera?
Om jag säger att det kommer att ta dig arton år från din första refus till dagen du debuterar som författare – hur reagerar du på det?
Har du det i dig? Kan du bortse från allt annat och fokusera på det du har framför dig: Det manus du just nu skriver? Oaktat vad som sker med det när du är klar.
Mig tog det alltså arton år att debutera (så lång tid behöver det inte ta för dig, jag gjorde en hel del misstag) och jag har inte för en sekund ångrat att jag hade is i magen.
För is i magen har jag haft.
För ett tag sedan fikade jag med en aspirerande författare. Under samtalet kom vi in på svårigheten att bli traditionellt utgiven, att det krävs självkännedom och fokus för att inte trampa snett i djungeln som bokbranschen har blivit.
Under samtalet berättade jag om när jag hade refuserats av de största förlagen och skickade samma manus till ett mindre förlag, som ett test. De ville ge ut min bok, men jag tackade nej.
”Varför? Ville förläggaren att du skulle ändra mycket?” frågade min författarkollega.
Problemet var faktiskt det motsatta – förläggaren tyckte att manuset kunde tryckas som det var. Jag hade visserligen fått lektörsutlåtande från Piratförlaget, och fått både lektörsutlåtande och en uppmaning att skriva om och skicka in på nytt från Polaris (som ändå sa nej till slut), men var manuset redo för utgivning? Verkligen inte!
Och i dag ligger det i byrålådan, där det hör hemma. Om mitt första manus var ettan i grundskolan så var detta manus mitt masterprogram.
Förläggaren på det lilla förlaget var alltså villig att satsa pengar på att ge ut mitt manus som det var … vilket för mig var obegripligt.
För att i ett sådant läge kunna call bullshit behöver man ha fått/tagit sig chansen att utveckla en sund självkritik i relation till sitt skrivande.
Inte sällan kräver det att man skrivit några manus, att man har läst mycket, både böcker och manus, och att man har fått och arbetat utifrån hantverkskunnig kritik.
Du kan inte syna bluffen om du saknar kunskap och erfarenhet.
Förläggaren i fråga hade genom berömmet förbrukat mitt förtroende och själv fortsatte jag hellre vara outgiven än att se mitt namn på en dålig bok.
Slutsatsen från min aspirerande samtalspartner blev då att jag måste ha haft en oerhörd tro på mig själv och mitt skrivande.
Jag skrattade högt rakt ut. Så var (är) det verkligen inte!
Efter många år av skrivande och refuser var det precis tvärt om, jag trodde fortfarande inte att jag någonsin skulle bli utgiven. Men – jag, som människa, stod inte och föll med att bli utgiven och därför sa jag nej.
Det enda jag med säkerhet visste var att skulle jag bli utgiven skulle det ske på rätt sätt, på rätt förlag, med rätt människor inblandade. Annars fick det vara.
Jag visste alltså vad jag ville, men kanske ännu viktigare: Vad jag inte ville.
Om du som läser detta är aspirerande författare, om du allra helst vill bli utgiven av ett välrenommerat traditionellt förlag, så lyssna på mig: Fokusera på din utveckling, på att bli en bättre berättare. Manusen du skriver är din skola.
Inget manus du skriver är förgäves, men alla manus ska inte bli böcker.
De flesta av oss är inte genier, vi behöver jobba hårt för att nå någonstans.
Några få författare debuterar med sitt första manus, ytterligare några få av dem lyckas bygga ett författarskap – det nålsögat är alltså ännu mindre.
Jag vill påstå att ju fler manus du har skrivit som aspirerande författare, desto större är chansen att du lyckas lägga grunden för ett långsiktigt författarskap om/när du väl får chansen. Dels har du vanan inne att skriva, du är trygg i att du kan producera text och redigera, dels är du hungrig på att hänga dig kvar och göra något av chansen du har slitit så hårt för att få.
Vill du verkligen bli författare ska du se långsiktigt på din strävan, rusta ditt liv och din ekonomi för chansen, för när du väl blir antagen är det inte slutet på din resa – det är då den börjar.
Och kommer du fram till att det inte är värt det, om du inte får ditt första eller andra manus utgivet? Det är inget fel med det! Det enda vi människor kan göra fel är att slösa bort det korta liv vi har på någonting som inte betyder exakt allt för oss.
Så, vilken är din drivkraft i skrivandet?
Att jag har skrivit många manus vet du vid det här laget. Du vet också att jag inte har världens bästa självförtroende. Men när jag hade skrivit de första kapitlen av min debutroman Sarahs lag drabbades jag av en överväldigande känsla, olik någon jag upplevt förut.
Full av kreativ energi tog jag texten, gick ut till min man som satt på altanen och sa: ”Det här är manuset! Det här kommer att bli utgivet.”
Det tog mig åratal. Jag gjorde många misstag, många fel – men via tusentals timmar av skrivande, flera manus, hård kritik och tuffa redigeringar, massor av standardrefuser, positiva refuser och lektörsutlåtanden från förlag nådde jag till slut mitt delmål att bli en utgiven författare.
Är detta vad du verkligen vill? Ge inte upp.
/ Marie ❤
MARIE H LUNDH 
Well, om jag räknar hösten 2001 då jag tog tjänstledigt i fyra månader för att skriva en bok (100 procent dedikerad – 0 procent kunskap) och att jag skickade in rappakaljan våren 2002 så hade jag väl någon sorts 20-års jubileum förra året 🙂
Tack för ett jättebra och intressant inlägg. Det här som du skriver: ”Är du redo att bry dig så mycket om ditt skrivande att du inte bryr dig om ifall du blir utgiven eller inte?” är liksom kärnan, men dit tog det många, många år för mig att känna.
GillaGillad av 1 person
Då är vi två som gjort samma sak! Jag jobbade 60% en period typ 2007 för att skriva – utan någon som helst kunskap. Men vi lärde oss att producera text, så helt bortkastat var det väl inte?! 🤗
Man måste ändå älska ett jubileum! 😅
Jag hoppas att du unnar dig en skål, och så håller vi tummarna även fortsatt – skam den som ger sig o.s.v. Om man inte vill ge sig … för då är det ju ingen skam 😄
Att bry sig så mycket att man inte bryr sig är verkligen det ultimata tricket för den uthållighet som både du och jag visat. Heja oss 💚
GillaGillad av 1 person
Ha ha, ja, man måste ändå älska ett jubileum.
Även om vår uthållighet skiljer sig åt när det kommer till resultat, ditt briljanta och mitt not so much, så … är vi ju beundransvärda 🙂 Heja oss 💚
GillaGillad av 1 person
Dumheter! 🤗 Man ska ha lite tur och tajming också och det tror jag att jag hade 🙏
GillaGillad av 1 person