Utvärdering: Skriva heltid

Många drömmer om att få skriva på heltid. Men är det så rasande festligt? Här berättar jag hur det är att sluta sitt brödjobb – om fördelarna, nackdelarna och utmaningarna.

För åtta månader sedan slutade jag mitt brödjobb för att skriva. Det låter som rena vansinnet, jag vet. Men jag har gått den hårda vägen, och den vägen lärde mig att våga släppa taget.

Utmattningen förändrade mig för alltid, både till kropp och själ. Den gjorde mig också lite modigare. Det värsta som finns är nämligen inte att välja, det värsta som finns är att tro att man kommer undan med att inte göra det. Att försöka trycka in mer innehåll i livet än det finns utrymme för, samtidigt som hälsan tar stryk – där har du grogrunden för det verkliga vansinnet.

Plötsligt stod jag alltså inför ett vägval.

Du har också läst artiklarna där äldre intervjuats om vad de ångrar mest i livet. Det brukar vara saker som att ha levt ett liv där man bara har gjort vad andra förväntat sig, att man jobbat för mycket och att man inte har ägnat mer tid åt nära och kära.
För min del skulle en försutten chans att bli författare hamnat på listan, men nu slipper jag det.

Med andra ord: Jag åtgärdar dödsbäddsångest.

Annars är jag inte alls någon våghalsig typ, jag är en orosdriven person som gillar trygghet. Det lirar inte riktigt med livet som författare, för väldigt få av oss har en stabil situation där allt rullar på, böcker säljer och en bra lön kan plockas ut varje månad. Själv är jag verkligen inte en av dem, så mycket kan jag då säga.

Där har du alltså bakgrunden till min nuvarande situation, där nyckelordet är nuvarande. Vad som händer i framtiden står skrivet i stjärnorna.

Till saken.

Anledningen till att jag bloggar är ju för att dela med mig av det som kanske kan vara till nytta för någon annan. Därför bad jag mina vänner på Instagram att skicka frågor – så stort tack till dig som tog dig tid. Alla svar ryms inte här, men jag har sparat resten av frågorna till framtida inlägg.

Här kommer svaren:

Det svåraste med att vara ”sin egen chef”?
Att prioritera, och att fokusera. Jag har alltid haft yrken där det har varit A och O, och jag har gjort det utan problem. Nu har jag plötsligt mycket svårare för det, jag vill göra allt samtidigt och vissa dagar hoppar jag bara mellan uppgifter – vilket ibland leder till känslan av att jag aldrig bli klar med något.

Dina tankar kring hur det var att fatta beslutet att bli författare på heltid?
Det var ett beslut som stöttes och blöttes under många månader. Initialt hade jag inga planer alls på att sluta jobba, att leva på författandet är väldigt svårt och jag hyser inga illusioner. Men, jag blev successivt allt tröttare. Efter en tid fick jag symtom som kändes igen från när jag var sjuk i utmattning. Jag undersökte då möjligheterna att gå ner till halvtid, men det var inte praktiskt görbart (i en liten organisation finns inte ”Någon Annan” som kan göra ens jobb) – jag gjorde en period mitt heltidsjobb på åttio procent, men att gör ett heltidsjobb på halvtid … nej. Eftersom all min fritid gick åt till skrivandet hade jag inte nog med tid för återhämtning, det ledde till att jag mådde allt sämre.
När jag var utmattad lovade jag mig själv att aldrig mer sätta mig i den situationen. Därför var jag tvungen att fatta ett svårt beslut, och fast jag egentligen inte ville sluta mitt jobb så var hälsan och författarchansen viktigare.

Vilken respons har du fått från omgivningen? Om någon verkat tveksam, hur bemöter du dem?
Jag har faktiskt inte stött på någon som varit tveksam. Fundersam, absolut – ”vanliga” människor tror att jag tjänar mycket pengar, folk i branschen undrar hur jag har råd att sluta jobba eftersom det krävs en väldig framgång för att kunna leva på sitt författande. Eller många arvoderade framträdanden (vilket jag inte har haft).
Om någon hade varit kritisk skulle jag nog inte ha brytt mig om det. Ifall jag jobbar med ett vanligt jobb eller inte påverkar ingen annan, utom möjligtvis min man som får sova i tält med mig på semestern – man kan säga att jag ”drar ner honom” till min ekonomiska nivå (men han försörjer mig inte, för min del är det viktigt).

Vad förvånar dig mest?
Vilken svår fråga! Denna har jag fått klura på. Men svaret är nog att jag är betydligt mer social nu. Jag träffar folk nästan varje dag, antingen IRL eller online. Det är andra författare, aspirerande författare och folk helt utanför branschen. Att ta kafferasten via Messenger är ju så enkelt efter pandemin! Det sociala förgyller verkligen mina dagar. Vill du som läser detta ta en onlinekaffe med mig 09.30 eller 14.30 någon vardag? Våga fråga 🤗

Kom faktiskt på en till sak: Att jag inte orkar skriva hela dagarna, det har faktiskt förvånat mig. Innan jag började skriva på heltid tänkte jag naivt nog att jag med all den här tiden till mitt förfogande borde kunna skriva två böcker per år. Lätt. Men det har visat sig att jag behöver fylla på med kreativ energi genom motion, social samvaro, läsning, lyssna på poddar, se serier, dokumentärer, läsa nyheter, pyssla med sociala medier, administration o.s.v.

Vad är det bästa med att vara heltidsförfattare, som du inte hade kunnat ana?
Också en väldigt svår fråga, jag fick fundera ett tag. Svaret är nog: Administrationen. Att ha ett företag är mestadels läskigt och jag är rädd att göra fel, redovisningsprogrammet kräver exempelvis att jag tänker med en halva av hjärnan jag på tok för sällan använder. När jag gör bokföring måste jag stanna upp och lösa (det jag tycker är) svåra problem. Det ger mig förvånansvärt stor tillfredsställelse att pyssla med den delen av det här projektet, åtminstone när det finns pengar på företagskontot och jag lyckas göra rätt.

Hur hanterar du den inre kritikern i råmanusperioden, om du har en?
Den inre kritikern packade sina flyttlådor och hängde med från livet som anställd till livet med heltidsskrivande. Men hen har i många år hållit sig ganska lugn under just råmanusperioderna … det är värre efteråt, då är hen sjövild. När jag producerar råmanus försöker jag bara att skriva på och bygga textmassa, det är inte så noga hur det blir, bara att det blir och att storyn finns där. Allt ska ju ändå redigeras på längden och bredden sedan. Det absolut viktigaste i råmanusfasen är att se till att det finns något att redigera.

Jag vill veta vad du saknar från gamla jobbet och vad du INTE saknar!
Jag saknar människorna allra mest. Och lönen förstås! Det jag inte saknar är att slitas sönder mellan jobbet (som jag trivdes så bra med), och skrivandet. Jag saknar inte heller att dividera om semesterdagar och vem som ska vara ledig när. I sommar är jag ledig när maken är ledig och det ser jag så mycket fram emot.

Vad är största skillnaden mellan att skriva på heltid, och att vara anställd och skriva vid sidan av?
Inkomsten och hälsan. Med ett jobb hade jag en bra inkomst, men skrev all ledig tid och det gick ut över återhämtningen. Att inte få tillräckligt med återhämtning påverkade min fysiska och psykiska hälsa negativt. Utan ett jobb har jag nu en klen inkomst, men gott om tid att skriva, tid för återhämtning och att ta hand om mig själv och jag kan dela på ansvaret i hemmet. Jag har också tid att ha ett liv utanför jobb och skrivande, och hitta på roliga saker med min man.

Kan du leva på ditt författande?
Just nu är svaret nej. Jag måste tjäna mer för att kunna ta ut en årslön jag kan leva på. Men vad ”en lön man kan leva på” innebär är ju individuellt. Ett mer relevant svar är kanske: För att få ut samma summa jag hade som anställd måste jag tjäna väldigt, väldigt mycket mer än jag gör i dag.

Jag ser mig själv som en start up. Någon gång i framtiden lönar jag mig kanske. Kanske inte …

Är det något du önskade att du vetat innan du sade upp dig?
Nej, jag kan inte komma på något. Jag är ganska realistisk och bra på att måla upp fasansfulla scenarion, det är fördelen (och nackdelen) med att ha god fantasi.

Vad är bäst respektive sämst med att vara författare på heltid?
Det bästa är att ha tid och energi att skriva, tid och energi till återhämtning och att kunna pyssla om min man. Det sämsta är att ha en väldigt begränsad ekonomi och att behöva ”sälja in” mig själv i olika sammanhang – liksom blåsa i min egen trumpet, exempelvis på Instagram (oj, vilken utmaning det är!) – att inte kunna luta mig mot en lön från en traditionell arbetsgivare är också en nackdel, men detta är ju något jag gör helt frivilligt så det är inte synd om mig för fem öre – jag kan söka ett nytt jobb i dag om jag vill. Men så länge det bästa överväger det sämsta är det detta jag vill ägna mig åt och jag är både glad och tacksam över att jag har (skapat mig) den möjligheten.

Tack för alla frågor 🤗 Saknar du svar på något – då kommenterar du så svarar jag där!

Åtta månader har alltså passerat sedan jag slutade brödjobbet, och framtiden vet jag inte så särskilt mycket om.
Det som väntar härnäst är lämning av manus för bok tre till förläggaren. Det blir i början av juni. Planen är att den tredje och, för tillfället sista, boken om gänget i Nordmyr ska komma ut vårvintern 2024.

Sedan då?
Vet du vad? Jag har ingen aning, och det jobbar jag – trygghetsknarkaren – som bäst på att lära mig att leva med.

Det fina med denna dödsbäddsångesthantering är att om jag lever får jag se vad som händer, får jag inte leva slipper jag åtminstone ångra mig.

Har du läst ända hit? Snyggt!
Då vill du kanske prenumerera på mitt nyhetsbrev också?