Mot debuten, #6: Testläsare

Att få sitt manus kritiserat är en viktig del av skrivprocessen.
Det är där grymma testläsare kommer in i bilden. 
Lika viktiga som mytomspunna, för de kan verkligen göra hela skillnaden.
 
Fredagen var ännu en spännande dag i mitt nya skrivliv – att för första gången fotograferas för pressbilder, få håret fixat och makeup lagd av ett proffs, kändes faktiskt smått overkligt. Men så går det tydligen till. Som debutant är det många ”första” och jag ser, lär och förundras över att just jag får vara med om den här spännande resan.
Nu väntar jag och förlaget på ett urvalsgalleri, det ska bli kul att se vad fotograf Samuel Pettersson hittat på, för jag har nämligen inte sett en enda bild. Fotografierna ska sedan användas bland annat i Bokförlaget Polaris vårkatalog och på förlagets hemsida.

Hjälp på vägen mot debuten
För att få vara med på den här resan har det krävts en del arbete.
Sa jag en del arbete? Vad är det för himla underdrift.
Det har krävts enormt mycket arbete och enormt mycket tid. Jag har gjort de tiotusen timmarna med råge och det är jag oerhört glad för i dag.
Men, det har inte enbart krävts arbete utan även hjälp.
Därför handlar det här avsnittet av Mot debuten-serien om testläsare.

Knyta kontakter
Mitt bästa tips till dig som skriver med målet att bli läst är att knyta kontakter med andra som skriver – det är sannolikt där du hittar dina mest värdefulla testläsare. När jag startade min numera nerlagda skrivblogg hade jag ingen aning om hur avgörande den skulle bli för mitt skrivliv.
Via den lärde jag känna andra aspirerande författare och redan etablerade. Via bloggen knöt jag kontakterna som många år senare skulle leda till att mitt manus blev antaget.
Men du behöver självklart inte starta en skrivblogg för att knyta kontakter, du kan hitta skrivvänner via skrivkurser, Instagrams fantastiska skrivcommunity och diverse grupper på Facebook.

Vem är då en bra testläsare?
Det råder delade meningar om vem som kan vara en bra testläsare, jag har testat lite olika varianter och antal och under arbetet med Sarahs lag hade jag tre stycken i hantverket kunniga, duktiga, ärliga testläsare som genuint ville textens bästa.
Av dessa tre är det en som själv skriver manus med sikte på utgivning och som har gått en rad kurser samt två som själva är publicerade författare varav en även har nominerats till priset Årets kriminalroman. Det är alltså riktigt duktiga testläsare jag haft turen att få jobba med.

Smaken är som baken, men jag hävdar att du vill ha testläsare som kan någonting om berättarkonsten. Oavsett om de är författare, aspirerande eller enbart väldigt intresserade av själva hantverket.
Tillåt mig att utveckla detta omdebatterade område genom en jämförelse med annan konst. Jag har några konstverk hemma och visst känner jag om något är snyggt eller fult, om jag gillar eller inte. Men vet jag då varför jag känner på ett visst sätt? Nej, det är bara en känsla.
Har jag en bakgrund som gör mig rustad att avgöra om någonting i konstväg är tekniskt bra eller tekniskt dåligt? Nej.
Kan jag då förmedla vad som skulle behöva slipas på för att göra ett konstverk bättre? Nej.

Det är, enligt mig, samma sak med testläsning. Med det sagt kan alltså en person som inte själv skriver ha alla de rätta kunskaperna, precis som en konstvetare inte nödvändigtvis själv är konstnär.

Utöver mina tre duktiga testläsare har jag även haft hjälp av en testläsare som kan domstolsvärlden och juridiken betydligt (!) bättre än undertecknad, men det där med fakta och trovärdighet är nog ett annat och helt eget inlägg.

Det måste klicka
Att hitta ”sina” testläsare är inte helt enkelt – alla behärskar inte konsten som det faktiskt är att kunna sätta fingret på saker och uttrycka det genom konstruktiv kritik som utvecklar manuset.
Vi är också olika känsliga när det gäller feedback och tonen i kritiken kan skapa onödig friktion, så det är inte alla man klickar med. Eftersom jag har jobbat med texter länge, både journalistiska och skönlitterära, så är jag själv ganska okänslig inför formuleringar. Innan jag skickar feedback på någons manus brukar jag därför vrida och vända på feedbacken för att om möjligt inte låta onödigt hård – mot texten alltså, inte mot författaren. Det är viktigt att skilja på sak och person även när det kommer till testläsning. 

Jag har generellt sett bra erfarenheter av att testläsa och bli testläst. 

Men även några mindre bra. 

En gång upplevde jag exempelvis att testläsaren medvetet gick in för att såra mig, feedbacken var inte konstruktiv för fem öre utan mer formulerad som en sågning på Storytel. 
Jag har också varit med om att inte ha så stor nytta av testläsning – det är trist när det händer, för alla inblandade, och då har skulden ofta legat på mig som varit otydlig i mina instruktioner.

Arbetet med debutromanen
Inför testläsningen av Sarahs lag gav jag inga instruktioner alls av den enkla anledningen att jag som sagt har duktiga testläsare. Jag ville att de skulle slå ner på allt som störde dem. 
En annan anledning var att jag själv hade vissa tveksamheter och ville se om testläsaren plockade upp samma saker. Bland det bästa jag vet är att få negativt skav bekräftat, då vet jag att det definitivt behöver åtgärdas. 

Jag betade av testläsarna en i taget och förbättrade inför varje testläsning. Feedbacken blev oerhört värdefull och för varje runda blev texten bättre. Min sista testläsare, som i normala fall är oerhört hård, hade inte speciellt mycket att säga. ”Nästan som att läsa en färdig bok”, var hennes utlåtande. Då visste jag att manuset var redo att skickas till förlag, efter ännu en högläsning med upploppsfix förstås.

Testläsarnas viktiga roll
Att använda duktiga testläsare ger resultat. Mitt manus ansågs av förlaget vara väl genomarbetat och med det sagt återstår självklart massor med jobb tillsammans med både förläggare och redaktör, men att ta manuset så långt man själv kan – det är grejen.

Utan testläsare – ingen författardebut. 

För min del är det så enkelt.

Snart slut på inlägg!
Förlåt, det här inlägget blev på tok för långt och min gamla journalistlärare Staffan snurrar nog ett extra varv på sin kontorsstol. Hans mantra var nämligen ”skriv kort, helst inte alls”.
Men just testläsare är ett ämne jag verkligen brinner för. Mitt skrivande hade inte utvecklats alls utan duktiga författare som velat byta manus och som gett mig de finaste av presenter: sin tid och sin kunskap. 

Mina tips:

• Hitta testläsare som kan berättandet. Alla håller inte med här, men jag står fast vid att en bra testläsare måste ha direkt kunskap om en berättelses beståndsdelar och kunna identifiera var din historia brister. Är det dramaturgin, gestaltningen, karaktärerna eller dialogen som är problemet? Hur ser det problemet ut och hur skulle det kunna åtgärdas? En person som inte har ett språk för att beskriva dessa delar kan sällan återkoppla på ett sätt som du har användning för.
• Var tydlig med vad du behöver hjälp med. I början är det bra om du noga beskriver vad du förväntar dig i retur av din testläsare. När ni har bytt manus några vändor behövs inte det, enligt min erfarenhet i alla fall. Det finns bra mallar på nätet där du hittar frågeställningar som din testläsare kan svara på, sök på ”testläsare + frågor”.
• Återkoppla. På vilket sätt har du haft nytta av testläsningen? Att skicka ett tack och hur du kunnat använda feedbacken är trevligt, jag försöker göra det och passar då på att svara på eventuella frågor av allmän karaktär. Här är det viktigt att inte gå i försvar, det är hundra procent ointressant som testläsare att få ett mejl där författaren förklarar alla sätt man missförstått saker på – för missförstånd sker och man är inte alltid enig, det ingår liksom.
• Testläs tillbaka. Att byta manus och lära känna varandras sätt att skriva och ge konstruktiv kritik är ett bra sätt att börja bygga en relation. Det är lite som att dejta, det måste klicka och klickar det mellan er är det bara att öppna skumpan, för då har ni något stort på gång.
• Varningsflagg. Får du bara beröm, spring! Sannolikheten att din text är rakt igenom fantastisk är inte jättestor. Det spelar ingen roll om du har råkat ut för en medhårslektör eller en lat (alternativt feg) testläsare. Släpp vederbörande fri och gå vidare. Samma sak med kritik, är den inte konstruktiv, spring. Någon som bara berättar vad du har gjort dåligt är inte din testläsare, din testläsare vill dig och din text väl. Han eller hon kan vara hård, men är alltid rättvis och välvillig.

Snart slut nu, jag lovar!
Väldigt få av oss som skriver är starkast ensam, vi behöver få våra texter ifrågasatta för att de ska utvecklas.
Därför är det så viktigt att våga släppa ifrån sig manus. Jag fick oerhört mycket pisk i början, oj så dåligt jag skrev. Men det blev bättre och till slut blev det tillräckligt bra för ett förlagsavtal omfattande tre böcker. 
Allt tack vare testläsare.

Det var – efter många om och men – allt för denna gång.
Har du orkar läsa ända hit vill du kanske öppna din mejlbox för mig? I så fall kan du skriva upp dig på min mejllista, du hittar formuläret på sidan nyhetsbrev.

Här kan du läsa tidigare inlägg i debutantserien:

• Mot debuten #1: Bakgrunden
• Mot debuten #2: Grit
• Mot debuten #3: Förlagsformen
• Mot debuten #4: Samtalet
• Mot debuten #5: Den första tiden

❤ / Marie