Efter massor (!) av arbete är det dags att skicka manus till förlag. Troligtvis blir svaret: ”Tack, men nej tack” … Det här inlägget handlar om att dansa sig igenom det lika ökända som fruktade refusträsket.
Som aspirerande författare befinner man sig i samma situation som väldigt många andra. Skriver, skickar till förlag, lever på hoppet. Kanske nappar något förlag den här gången?
Sedan får några kontrakt och fortsätter sin skrivresa framåt mot utgivning, men de allra flesta skickas åter till tangentborden.
Hur vi hanterar refuser skiljer sig åt eftersom vi är olika, men det finns två saker vi som skriver med målet att bli publicerade måste ha.
Mer om vad det är kommer jag strax till.
Generellt sett är skrivlivet att leva på hoppet. Tänk om … Två ord som burit mig genom manus efter manus. Två ord som fortfarande bär mig i skrivandet, även efter flera böcker.
Den trista verkligheten är att de flesta som skickar in manus till traditionella förlag blir refuserade.
Oftast kommer bara ett standardsvar. Vad som gjorde att förlaget inte antog manuset är höljt i dunkel.
Att i det läget hitta energin att börja om med ett nytt manus kan vara en utmaning.
Snart ska det handla mer om den saken.
Jag kan en del om att bli refuserad och skryter gärna med min hög av refuser. Se så dåligt jag skriver! Har du sett! Jag har skrivit dåligt så länge att jag har en uppsjö av både förr i tidens fint signerade pappersvarianter och nutidens sterilt digitala.
Om manusen har varit rent hejdlöst dåliga eller ej vet jag förstås inte (utom i ett fall där ett förlag faktiskt skrev att det var just dåligt). Jag har ändå valt att tolka alla refuserna så när jag har fått dem. Det har hjälpt mig att jobba vidare mot att bli en bättre berättare – och den resan har för övrigt inget slut, tack och lov.
Hur som helst vet jag att det är bra att vid inskick av manus till förlag förbereda sig, för även om hoppet lever skadar det inte att vara realist. Hellre en positiv överraskning än en käftsmäll, så trist resonerar jag.
Letar du en expert på hur man kravlar sig upp ur refuseringsträsket tar ditt sökande alltså slut här – search no more.
Du har hittat mig!
Fanns OS i refuser skulle jag hamna på pallplats.
Att inte kunna ta ett nej är i normala fall ingen charmig egenskap, men om man skriver med sikte på traditionell utgivning är det en klar fördel.
Många som är inne på sitt första manus förfasas över tanken på att hantera en lavin av refuser.
Min resa är inte alls peppande! Den är en mardröm!
Jag rekommenderar ingen att kopiera bara för att den är så rasande festlig, verkligen inte, men anser mig ha på fötterna för att erbjuda ett ljus i refuseringsmörkret. Alltså mörkret en del av oss, de flesta, som skriver och skickar till förlag oundvikligen hamnar i en längre eller kortare tid.
Vad är då en refus?
Den är en erfarenhet, en motivation att fortsätta utvecklas, att skriva vidare och slipa på sina berättelser, sitt hantverk.
Skillnaden mellan att bli utgiven och att inte bli det kan vara så enkel som att kunna ta ordet nej, upprepade gånger och från flera håll.
Att inte ge upp.
Vi är olika som människor, men det finns två saker vi alla måste ha för att kanske så småningom nå fram till utgivning:
- Drivkraft. Du måste klara av att leva med total ovisshet och samtidigt fortsätta att skriva nytt – kanske flera gånger – även om du aldrig kan veta om det någonsin kommer att ge resultat i form av utgivning.
- Uthållighet. Du måste klara av att lägga ner enorma mängder arbete och enbart få en bunt platta nej i retur. För att sedan göra om samma sak igen. Och kanske igen. Och igen.
Men att bli refuserad kan vara faktiskt vara positivt.
Det kan löna sig i längden att både få och ta några dörrar i ansiktet.
För min del har det inneburit flera viktiga lärdomar att ta med in i det fortsatta skrivlivet som publicerad, för min resa ger mig även ett slags trygghet.
Jag vet exempelvis att jag kan ta kritik och utveckla mitt skrivande, jag vet också att jag kan producera manus. Jag har helt enkelt ett okej grepp om det som är möjligt för mig att kontrollera.
Är det då fult att ge upp? Nej, verkligen inte.
De flesta som säger att de ska skriva en bok lyckas aldrig. Har man klarat av att skriva ett helt manus och skickat det till förlag ska man vara väldigt, väldigt stolt över sig själv tycker jag.
Alla måste inte bli traditionellt utgivna författare och alla kan inte bli det (alla vill inte heller, det är en annan historia) – men sannolikheten ökar i alla fall om man dansar i regnet av refuser och fortsätter sjunga.
Eller, i det här fallet, skriva.
Älskar du skrivlivet, precis så som det är, med alla motgångar? Älskar du verkligen att berätta? Skänker skrivandet i sig glädje och hopp? Är skrivandet i sig viktigare än målet att bli författare?
Sluta inte.
Att inte sluta är den mest avgörande skillnaden mellan att kanske bli utgiven och att definitivt aldrig bli det.
Mina tips för att på bästa sätt hantera refuser.
- Vänta inte. Om målet är att bli utgiven och du ser långsiktigt på ditt skrivande väntar du inte på att förlagens svar ska trilla in, du ser till att redan vara på väg mot nästa mål.
- Ha en plan. Hur ser vägen framåt ut om du blir refuserad? I mitt fall var planen för Nordmyrserien att fortsätta skriva den, oavsett vad förlagen hade att säga om första manuset – Sarahs lag.
- Skriv nytt. Börja direkt. Se till att du är uppslukad av projektet när refuserna trillar in – din energi och ditt hopp är nu investerat i detta nya manus, som förstås är mycket bättre än det du senast skickade in. Även om du blir antagen är det bra att ha påbörjat nästa bok, det ger dig ett litet försprång.
Jag önskar dig som skriver med målet att bli traditionellt utgiven ett stort lycka till – skam den som ger sig va?
Det är jag själv ett levande bevis för 😉
/ Marie ❤
MARIE H LUNDH 