Dansa i refusregnet

Semestertider är manustider. 
Sedan kommer hösten då refuseringarna trillar in. 
Det här inlägget handlar om att klafsa sig igenom träsket.

Snart annonserar kalendern om augusti. Skolstart närmar sig och vinden här i Norrland pustar redan av höst. Många som skriver gör sig redo att skicka manus till traditionella förlag.

Några kommer att få kontrakt och fortsätter sin skrivresa framåt mot utgivning, medan de allra flesta skickas åter till tangentborden. Hur vi hanterar refuser skiljer sig åt eftersom vi är olika, men det finns två saker vi som skriver med målet att bli publicerade måste ha.
Mer om det längre ner.

Generellt sett är skrivlivet att leva på hoppet. Tänk om … Två ord som har burit mig genom manus efter manus. Två ord som fortfarande bär mig i skrivandet.
Den trista verkligheten är att de flesta som skickar in manus till traditionella förlag blir refuserade och oftast kommer ett standardsvar. Vad som gjorde att manuset inte antogs är höljt i dunkel.
Att i det läget hitta energin att börja om med ett nytt manus kan vara en utmaning.
Mer om även det längre ner.

Jag kan en del om att bli refuserad och skryter gärna med min hög av refuser. Se så dåligt jag skriver! Har du sett! Jag har skrivit dåligt så länge att jag har en uppsjö av både förr i tidens fint signerade pappersvarianter och nutidens sterilt digitala.
Om manusen har varit rent hejdlöst dåliga eller ej vet jag förstås inte, utom i ett fall där ett förlag faktiskt skrev att det var just dåligt. Jag har valt att tolka alla refuserna så när jag har fått dem. Det har hjälpt mig att jobba vidare mot att bli en bättre berättare (och den resan har för övrigt inget slut, tack och lov).

Hur som helst vet jag att det är bra att vid inskick av manus till förlag förbereda sig, för även om hoppet lever skadar det inte att vara realist. Hellre en positiv överraskning än en käftsmäll, så trist resonerar jag.
Letar du en expert på hur man kravlar sig upp ur refuseringsträsket tar ditt sökande alltså slut här – search no more.
Du har hittat mig!

Fanns OS i refuser skulle jag hamna på pallplats.

Att inte kunna ta ett nej är i normala fall ingen charmig egenskap, men om man skriver med sikte på traditionell utgivning är det en klar fördel.
Många som är inne på sitt första manus förfasas över tanken på att hantera en lavin av refuser. Min resa är inte alls peppande! Den är en mardröm!
Jag rekommenderar ingen att kopiera bara för att den är så rasande festlig, verkligen inte, men anser mig ha på fötterna för att erbjuda ett ljus i refuseringsmörkret. Alltså mörkret en del av oss, de flesta, som skriver och skickar till förlag oundvikligen hamnar i en längre eller kortare tid. 

Vad är då en refus? Den är en erfarenhet, en motivation att fortsätta utvecklas, att skriva vidare och slipa på sina berättelser, sitt hantverk.
Skillnaden mellan att bli utgiven och att inte bli det kan vara så enkel som att kunna ta ordet nej, upprepade gånger och från flera håll. 
Att inte ge upp.

Vi är olika som människor, men det finns två saker vi alla måste ha för att kanske så småningom nå fram till utgivning: 

  • Drivkraft. Du måste klara av att leva med total ovisshet och samtidigt fortsätta att skriva nytt – kanske flera gånger – även om du aldrig kan veta om det någonsin kommer att ge resultat i form av utgivning.
  • Uthållighet. Du måste klara av att lägga ner enorma mängder arbete och enbart få en bunt platta nej i retur. För att sedan göra om samma sak igen. Och kanske igen. Och igen.

Att bli refuserad kan vara positivt.
Det kan löna sig i längden att både få och ta några dörrar i ansiktet.  
För min del har det inneburit flera viktiga lärdomar att ta med in i det fortsatta skrivlivet som publicerad, för min resa ger mig trygghet. 
Jag vet exempelvis att jag kan ta kritik och utveckla mitt skrivande, jag vet också att jag kan producera manus. Jag har helt enkelt ett okej grepp om det som är möjligt för mig att kontrollera.

Är det då fult att ge upp? Nej, verkligen inte.

De flesta som säger att de ska skriva en bok lyckas aldrig. Har man klarat av att skriva ett helt manus och skickat det till förlag ska man vara väldigt, väldigt stolt över sig själv tycker jag.

Alla måste inte bli traditionellt utgivna författare och alla kan inte bli det (alla vill inte heller, det är en annan historia) – men sannolikheten ökar i alla fall om man dansar i regnet av refuser och fortsätter sjunga. 
Eller, i det här fallet, skriva.

Älskar du skrivlivet, precis så som det är med alla motgångar? Älskar du verkligen att berätta? Skänker skrivandet i sig glädje och hopp? Är skrivandet i sig viktigare än målet att bli författare?
Sluta inte.

Att inte sluta är den mest avgörande skillnaden mellan att kanske bli utgiven och att definitivt aldrig bli det.

Mina tips för att på bästa sätt hantera refuser.

  • Vänta inte. Om målet är att bli utgiven och du ser långsiktigt på ditt skrivande väntar du inte på att förlagens svar ska trilla in, du ser till att redan vara på väg mot nästa mål.
  • Ha en plan. Hur ser vägen framåt ut om du blir refuserad? I mitt fall var planen för serien som nu ska bli böcker att fortsätta skriva den, oavsett vad förlagen hade att säga om första manuset.
  • Skriv nytt. Börja direkt. Se till att du är uppslukad av projektet när refuserna trillar in – din energi och ditt hopp är nu investerat i detta nya manus, som förstås är mycket bättre än det du senast skickade in. Även om du blir antagen är det bra att ha påbörjat nästa bok, det ger dig ett litet försprång.

Jag önskar dig som skriver med målet att bli traditionellt utgiven ett stort lycka till i höst och framöver – skam den som ger sig va? 😉

Vill du ha mejl av mig framöver? I så fall kan du skriva upp dig på min mejllista, du hittar formuläret på sidan nyhetsbrev.

❤ / Marie

11 reaktioner till “Dansa i refusregnet

  1. Vilket underbart stärkande inlägg. Känns som om det var skrivet direkt till mig! Nu ska jag lagra upp med skriv- och lust- energi så jag orkar dansa i refusregnet när hösten kommer! 💪☔️ tack för att du så generöst delar dina erfarenheter! Det hjälper och stärker!

    Gilla

  2. Vilket underbart stärkande inlägg. Känns som om det var skrivet direkt till mig! Nu ska jag lagra upp med skriv- och lust- energi så jag orkar dansa i refusregnet när hösten kommer! 💪☔️ tack för att du så generöst delar dina erfarenheter! Det hjälper och stärker!

    Gillad av 1 person

  3. Precis. Kunde verkligen inte sagt det bättre själv.😊 En hög refuser är inte lika med att sluta skriva. Inte när man vill bli utgiven. Eller ge ut själv.
    Jag har tänkt att jag hamnat i ett rätt celebert sällskap, så att säga, när standardrefuser hamnat i inkorgen. Samma har ju hänt J.K. Rowling, Stephen King och Astrid Lindgren. Och att inte förglömma Marie H Lundh.🙂

    Gillad av 1 person

  4. Standardrefuseringar kommer jag över ganska lätt. Även jag har en viss vana 🙂 Det är värre när ett förlag som visat intresse och ber att man ska skriva om och sedan – efter den stora omskrivningen – slår till med något som liknar en standard. Det har hänt mig några gånger. Jag har tappat tron och glädjen i månader, kanske år, men jag kommer alltid tillbaka för det är i skrivandet som jag är jag.
    Ska bli så kul att läsa första delen i din serie!

    Gillad av 1 person

    1. Grunden i allt måste verkligen vara kärleken till skrivandet. Så sant Eva. Då tar man sig upp på banan igen, precis som du beskriver. Men jag förstår hur du menar med dippen, det är ju sååå nära.
      Själv tillhör jag ju det knäppa släkte som inte bryr sig om refuser, inte ens efter mastodontomskrivning. Ibland har jag undrat vad det är för fel på mig, men jag får väl se det som min superkraft 😅
      I grund och botten tror jag att det handlar om självförtroende. Varför skulle jag lyckas skriva något tillräckligt bra liksom?
      Jag blir jätteglad att du vill läsa (och supernervös) 🤗

      Gillad av 1 person

      1. Ja, det måste helt enkelt vara en superkraft 🙂 Intressant hur vi ser på/har självförtroende. Min brist på självförtroende blir ännu mer bristfällig av en refus.
        Jag läste en bra grej någonstans, typ: skit i att du inte har något självförtroende, nu kör vi! (fast bättre formulerat) och det försöker jag leva upp till 🙂

        Gillad av 1 person

      2. Trist att refuserna påverkar dig så, den som inte kan skriva får inte uppmaning om att skriva om – den får inte heller gå exklusiva kurser 😉
        Det bästa självförtroendet är det icke existerande, då knattrar man bara på eftersom man redan vet hur dålig man är och att den enda vägen för att bli bättre är framåt 😀

        Gillad av 1 person

  5. Lägger till Marie H Lundh på min lista över awesome författare som blivit refuserade innan debuten 🙂
    Känner som Eva skrev här ovan, standardrefuserna är ok, det är när det bränner till och är nära nära (när man känner lukten av bläcket som ska hamna på kontraktet) som det svider att bli refuserad. Nu senast tappade jag lusten helt, pluggade istället (i och för sig skrivrelaterad utbildning), och skrev inte en rad på nästan två år. Nu är jag tillbaka i förlagsskickandet igen, och det känns kul. Kram på dig!

    Gillad av 1 person

    1. Haha, jag tror vi avvaktar med att stoppa mig på den listan tills katten är ute ur väskan, så att säga, då blir det kanske inget av med den saken 😂
      Håller med om att det är skillnad på standard och t.ex. omskrivning – plötsligt är det SÅ nära. Men jag är så knäpp att jag knappt blivit besviken, jag har nog aldrig på riktigt trott att jag ska ha något att komma med. Lite sorgligt, egentligen, att se på sig själv på det viset.
      Jobbigt att helt tappa lusten, men du gjorde ju verkligen det bästa av det. Kul med nya förlagsrundor, håller tummarna stenhårt ❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s